Jag har hållt mig undan "bloggvärlden" ett litet tag.

Inom loppet av en kort period blev min äldsta väninnans mamma och även min brorson svårt sjuka.

Jag kände att jag varken hade ork eller vilja att blogga.  Min värld och mina "bekymmer" kändes helt plötsligt väldigt patetiska att skriva om. Det gör de i och för sig fortfarande, men jag tror att suget efter att skriva har kommit tillbaka.

I dag är i alla fall min brorson friskare och väninnans mamma kämpar på med att lära sig att leva med dialys.

Mycket har hänt. Jag har blivit arbetslös, men börjar ett nytt arbete i början av juni på cykelavstånd! Skönt efter ett års pendlande.

I morgon sticker jag till Budapest med två tjejkompisar för att hälsa på en tredje. Det känns välbehövligt med en liten semester.

Återkommer till bloggen när jag åter igen har malmöitisk mark under fötterna.

Känns inte längre meningsfullt att blogga.......

Just nu känner jag mig osynlig och inte värd ett skit.

Åter igen en arbetsgivare som struntat i att meddela mig om jag fått tjänsten eller ej fastän jag varit på intervju och blivit lovad att de skulle höra av sig.

Sedan ligger min älskade brorson på sjukhus efter att i gårkväll blivit okontaktbar och haft kramper i över två timmar innan läkarna bestämde sig för att söva ner honom. Ännu inget svar på vad som kan ha hänt eller hur det är med honom.

När jag informerar min chef om detta via mail, när jag kom till arbetsplatsen i morse, eftersom jag ev var tvungen att gå ifrån jobb ifall läget blev värre får jag till enda svar : "Ok".

Klockan är nu 12:15 och min chef har ännu varken varit inne på mitt rum eller frågat mig under fikan hur det är med min brorson eller mig.

Ett jävla sätt tycker jag.

Sådana människor borde inte vara chefer. Vad fan gör jag här igentligen? Borde ta ut mina återstående semesterdagar och så kan de ju sitta med skiten i knäet eftersom det ändå inte känns som om någon ser/vet hur mycket jag har slitit här under detta året.