Ja, kan man inte skratta åt sig själv så vem fan ska man då skratta åt?

Idag ska jag göra mitt första sk. "munskrap" på en klient som säger sig inte vara far till sitt barn (som han dock en gång har "bekräftat" faderskapet för). Alltså skrapa fram lite dna från insidan av kinden på klienten och sedan skicka iväg det till rättsmedicinalverket.

Känner mig som värsta CSI agenten.

Fast nyss så fick känslan sig en rejäl törn. Jag stod inne i arkivet och försökte att leta reda på rätt test när en kollega kom in. Jag hittade ett sorts test och förklarade lite malligt för kollegan att jag skulle göra mitt första "Nano-test" (eftersom det stod så på förpackningen). Kollegan nickade och sa att han själv inte hade gjort något sådant och verkade lite imponerad av att jag visste så mycket om det här testet.

Läser sedan på förpackningen "stoppa ner teststickorna i urinet...."

Va? Urinet? ".....om stickorna färgas blå är testet positivt....."

Va? Testet positivt? Det är väl inget jävla graviditetstest.

Det går långsamt upp för mig att det jag håller i är ett drogtest.

Hade ju varit fint om jag bett klienten kissa i stället eller om jag hade skrapat honom i kinderna med "drogteststickor".

Fick tillslut tag på testet jag var ute efter och på tillbakavägen till mitt rum gick jag in om kollegan och berättade om mitt misstag så att han inte skulle göra samma sak som jag, eftersom jag så självklart viftat med det andra testet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hej! Tack, ni som har saknat mig. Men just nu känns det som om den här bloggen har gjort sitt. Det har varit en rolig tid att skriva och jag kan fortfarande läsa om vissa inlägg och skratta. Det är inte helt osannolikt att jag kommer att start...

Jag har hållt mig undan "bloggvärlden" ett litet tag. Inom loppet av en kort period blev min äldsta väninnans mamma och även min brorson svårt sjuka. Jag kände att jag varken hade ork eller vilja att blogga.  Min värld och mina "bekymmer" kändes hel...

Känns inte längre meningsfullt att blogga.......

Just nu känner jag mig osynlig och inte värd ett skit. Åter igen en arbetsgivare som struntat i att meddela mig om jag fått tjänsten eller ej fastän jag varit på intervju och blivit lovad att de skulle höra av sig.   Sedan ligger min älskade brorson ...

Följande stod idag att läsa på Aftonbladet.se angående det uppmärksammade fallet "Louise". "Pappan i Vetlanda dömdes till rättspsykiatrisk vård för hundratals samlag med sin minderåriga dotter. Nu har kommunen beslutat att pappan även i fortsättning...