I går såg jag slutet på världens finaste dokumentärfilm.

Jag hade varit hemma hos föräldrarna på kvällen och käkat middag och mamma berättade för mig om den här filmen. Hon trodde att den kunde vara i stil med "Plötsligt i Vinslöv" och tipsade mig därför om den.

Tyvärr missade jag halva filmen eftersom jag inte hann hem i tid.

Dokumentären handlade om en 94-årig kvinna, Maja, som drev ett hotell i Hultsfred. Hon hade (tror jag) drivit hotellet med sin man, men efter att han dött bestämde hon sig för att driva det vidare ensam.

Och då menar jag ensam. Maja vägrade att anställa någon annan. Hon tillät sina yngre syskon, 79 och 84 år gamla att hjälpa till, men ve den som flyttade på en kaffekopp eller städade utan hennes tillåtelse.

Det bästa på året tyckte Maja var när Hultsfredsfestivalen satte igång. Då fylldes hotellet med unga människor som hon gick runt och pratade med och kramade om. Var de stamgäster så försökte hon se till att de fick samma rumsnummer som sist. Maja började så småningom märka att åldern tog ut sin rätt och hon såg sämre och sämre. Hon hade svårt för att se vad hon skrivit i hotell-liggaren och råkade ibland dubbelboka rummen. Men hon hade ingen tanke på att överge hotellet.

Maja sa att hon helst av allt ville dö på hotellet eller under en dans. Hon ville absolut inte ligga och vänta på döden.

I slutet av dokumentären visar de Maja på en danstillställning i maj -07. Hotellet är fullbokat inför festivalen, men tre dagar senare dör hon.

Maja verkade vara en fantastisk kvinna och fastän jag aldrig träffat henne känns det tråkigt att hon inte finns mer. Jag tror att hon måste ha berört varje människa hon träffat. Trots hennes ålder, var hon nyfiken på sin omvärld och människorna hon träffade.

Jag skulle gärna velat träffa henne.