"Dramatikern Lars Norén har med sina ångestfyllda teaterpjäser gett upphov till begreppet ”Norén-jul” – själva definitionen av en fruktansvärd skräckjul med bråk, skrik och ångest." (Taget från aftonbladet.se)När vår familj ska fira jul brukar vi skämtsamt prata om ifall det kommer att bli en Norén-jul. Visste faktiskt inte att det fanns ett allmänt vedertaget begrepp som kallades det samma. Kan inte förklara någon specifik händelse som gjort att jag o min bror pratar om julen (o andra släktmiddagar)så här. Kan ha något att göra med att min far, förr när mina kusiner var yngre, gick i gång när kusinerna stimmade omkring eller provocerade honom med någon dum fråga. Plus en hund som man måste vakta så att hon inte snor lussekatter eller julskinkan vid ett obevakat ögonblick.Eller när alla går i gång som galningar när vi spelar "julklapps-spelet" och visar sina sämsta sidor och skrattar åt stackaren som sitter utan paket när spelet är slut. Barbro Westling, medarbetare på Aftonbladet kultur, har hjälpt till med sammanställningen. ” – Du har gjort mig så lycklig. – Kan du förlåta mig?” (Ur Natten är dagens mor) ”– Det går inte att prata med dig. – För att jag inte säger sånt som du vill höra.” (Ur Löven i Vallombrosa) ”Säger du det? Säger du det? Ja, om nån hade berättat för mig den gången för trettio år sen att jag fortfarande skulle sitta här med dig trettio år senare skulle jag skrattat dem rakt upp i ansiktet.” (Ur Sanning och konsekvens) ”Jag säger som det var! Det gör jag alltid! Jag minns nämligen hur det var! Jag glömmer inte nånting! Det är mitt jävla öde!” (Ur Löven i Vallombrosa)

Verkar som om det bli utgång trots allt idag. Hade planer på att gå till KB idag o se Animal Five men eftersom jag inte känner för att gå dit ensam så hänger jag istället på mina vänner till Bakfickan där Rickard Lindgren och Andi Almqvist spelar.

Tack Marie för din kommentar ang mitt jobb....behövde höra det idag ;) Jag har oxå undrat över varför jag inte tar med mig jobbet hem mer än jag gör. Jag antar att svaret ligger någonstanns i min personlighet. Det rinner av mig när jag går ut genom klinikdörrarna....klart sen anfaller det ju en med full kraft när man kliver innanför dörrarna på morgonen. Sen har jag väl lärt mig att tänka lite fyrkantigt, att jag kan bara göra det jag ska göra och inget mer. Jag kan inte ensam rädda världen, men jag kan göra något liiitet för att underlätta för den här familjen och då får jag fokusera på det och känna mig nöjd.