Jag har just nu ringt och morrat på två personer.

Nr 1 var min "golvläggare" som ännu inte kommit och satt in mina lister, fastän jag fick nytt golv förra veckan. Detta har resulterat i att alla mina möbler har stått i ett hörn i över en vecka. Eftersom jag är så liten och klen så har jag inte orkat flytta tillbaka några möbler till sin ursprungsplats, vilket har gjort att jag har rullat bort tvn till en väggkontakt och fått sitta på golvet på en kudde när jag velat se på tv.

Nu visade det sig att golvläggaren inte hade fått några nya lister, dessa är tydligen dock beställda, men har inte dykt upp.

Jävla skit!

Person nummer 2 som fick sig en avhyvling var mamman till ett HVB (hem för vård och boende) placerat barn. Mamman har låtit en man utan körkort, som dessutom är missbrukare från och till, köra henne och barnet till behandlingshemmet. När jag påpekar det olämpliga i det och att jag absolut inte tillåter att de gör så, undrar hon vad jag ska göra åt det.

Jag blir fullkomligt galen!! Vad jag kan göra åt det?? Jo, jag kan se till så att du inte får träffa din unge tills han/hon fyllt 18 år. Fast det vore ju inte bra för ungen - dessutom vore det vara maktmissbruk på hög nivå, men hur i helvete kan man vara så fräck? Jag försöker ju för fasen att hjälpa. Hur kan man som mamma sätta sig i bilen tillsammans med sina barn och låta en man utan körkort, som dessutom kan vara påverkad, köra?

Omdöme!! Halllåååå!!

Nä, då blir hon kränkt för att jag säger ifrån och talar om för henne hur hon ska göra. Men för fan, någon måste ju göra det eftersom hon tydligen inte är mogen eller har hjärnkapacitet nog att göra det!

*morrrrrr*

Igår såg jag ett program som jag verkligen gillar, "Lyxfällan". Ett program som ska hjälpa personer som har lyckats försätta sig i kniviga ekonomiska sitautioner. Som igår tillexempel, en ung familj med barn....som hade köpt allting de ägde på kredit eller med hjälp av lån. De hade in 26.000 men pungade varje månad ut 37.000:- och av dessa var det endast 5.000 som gick till hyran - så ni kan ju själva ränkna ut vilka jävulusiska räntor och amorteringar de betalade. Vilket helvete!

Fast saken var ju den att de grävde huvudet i sanden. De hade länge vetata om att deras situation var ohållbar, men hade bara för några veckor sedan köpt en gigantisk plasma-tv. Vilket kanske inte är så speciellt genialiskt.

Jag tror att många människor har liknande ekonomiska problem. Alltså att de stoppar huvuvdet i sanden och tänker att "det löser sig". Att många tänker att de minsann inte tänker låta deras ekonomiska situation stå i vägen för alla "lyxprylar" de vill ha...visst ska familjen åka på semester 2 gånger om året, visst ska Kalle få sina Nudie jeans för 2000:-....visst ska vi ha den nyaste Volvon....det är ju bara till att låna lite pengar. Hur lätt som helst...bara SMS LÅNA, så har du ju 3000:- spänn på kontot inom 30 sekunder. Att man sen knappast har 3600:- att betala tillbaka detta lån med nästa månad verkar liksom folk inte fatta.

Jag träffade en gång en kvinna som inte hade betalat sin hyra på 7 månader. Efter några beräkningar visade det sig att hon hade till och med mer pengar kvar i plånboken än mig, efter att alla räkningar var betalda  - men hon ansåg att hon inte klarade sig på dessa pengar "jag behöver pengar att röra mig med, jag kan inte vara utan kontanter".

*aauurrgggh*

Skumby har fått sin första rulltrappa!

Obs! Endast 4 åk per person!!!!

Kom just att tänka på att det i dagarna är ca ett år sen jag och min dåvarande sambo gick skilda vägar.

Att tiden kan gå så fort.

Utan att man märker det.

Visst har jag haft dagar då jag gråtit mig till sömns och bara velat vrida tiden tillbaka och göra allt ogjort.

Men det var egentligen inte jag som borde göra saker ogjorda.

I dag kan jag känna viss sorg, men mest sorg över att jag inte kunde hjälpa den människa jag tyckte så himla mycket om. Hjälpa kanske är fel ord, du kan aldrig hjälpa någon som inte vill ha hjälp...snarare att jag inte kunde få honom att öppna ögonen och inse vad han höll på att förlora, vilket var både mig och han själv. 

Jag måste säga att jag ändå känner en viss lättnad i att det blev som det blev. Jag tror nämligen att om vi hade fortsatt så som vi gjorde, utan att någonting kom att förändras så hade varken han eller jag varit lyckliga idag.

I dag är i alla fall jag lyckligare än då.

Aaayylll!

I kväll är det Spacelab på Vinylbaren, men jag ska inte gå dit.

Jag har inte varit på Spacelab sen i februari.....ylll....jag vill lyssna på bra musik och äta geléhallon.

Jag hatar!!! mina arbetstider och pendlingsavstånd!!!!

Än mer Norén blev det ju när lillkillen på 2,5 år sa att när han blir stor ska han "äta usch, som pappa" (alltså snusa)......