I dagboken som jag berättade om i förra inlägget hade jag på sista sidan skrivit en "dikt" som idag faktiskt gör mig lite sorgsen. Kanske för att jag var så ung och ändå kände det så eller så är det för att jag än i dag kan känna samma känsla.

Jag stiger upp och tar på mig mina kläder.

Jag går mot dörren men tvekar i dörröppningen.

Jag vänder mig om och tittar på dig. Du är så vacker där du ligger och sover, täcket har glidit ner en bit och jag får en glimt av din kropp en sista gång innan jag går.

Varför gör jag så här?

Är det för att jag vill känna mig älskad av någon annan om så bara för en liten stund, bara för en natt eller ett par timmar?

Varför låter jag er utnyttja min kropp, mina tankar och mina drömmar?

När ska jag sluta med det här?

Att smyga ut utan att väcka dig bara för att slippa se ditt tillfredställda leende.

Varför ska jag behöva känna skuld?

Igår kväll satt jag och läste i en gammal dagbok som jag skrev -97. Jag var ungefär 20 år fyllda och dagboken rörde mest hjärta, smärta och pojkproblem. Men jag kunde ändå mellan raderna urskilja att jag idag är precis samma person.

P ska få barn med en kille hon bara känt i 8 månader. Herregud hon är ju bara 20 år! Eller är det jag som är efterbliven? Jag känner mig inte alls mogen för att skaffa barn nu. Jag har inte ens körkort och får ännu inte handla sprit ppå systembolaget. Hallå! Livet har ju precis börjat. Jag fattar inte att folk kan slänga bort sin ungdom , det är ju något de aldrig kan få igen.

Jag vill vara ung så länge som det är möjligt.

Jag vill flirta, få kärleksproblem och råka få i mig lite för mycket sprit någon gång, utan att folk anklagar mig för att vara omogen och att det är dax för mig att växa upp.

Inte mycket av det som känns annorlunda idag.