Fan fan fan

Två timmars skrivjobb på en utredning har försvunnet.

Vet inte hur, men det har i alla fall inte sparats.

Så nu är det bara till att försöka komma ihåg vad det var som jag skrev och börja om på nytt.

Försöker att tänka på att jag faktiskt inte kan göra allt.

Föräldrarna har ju ansvar för sina barn och så länge vi inte finner dem absolut olämpliga så är det ju de som bestämmer.

Försöker att tänka trevliga tankar som att:

* D kommer hem idag och att jag får träffa honom imorgon! Jippie!

* Jag åka till Dubai på lördag

Jag sitter just nu med rödsprängda ögon och våta kinder.

Jag har för andra gången gråtit på jobb.

Jag känner mig just nu som världens sämsta socialsekreterare.

Jag vet i mitt hjärta att det kommer att gå käpprätt åt helvete för en ung tjej, men jag kan inte göra någonting åt det.

Jag hade ordnat ett jättebra boende till tjejen på ett HVB-hem med jättebra personal. Under ca två månader bodde tjejen på hemmet och man började redan se positiva förändringar.

Men nu dyker det helt plötsligt upp en pappa och säger att flickan ska bo hos honom, eftersom flickan själv vill det.

Det kanske kommer att gå bra, men antagligen inte eftersom hon kommer att komma tillbaka till samma gamla håla och skola som innan.

Jävla fuckin kuk skit!

Ska göra mitt första faderskap när det gäller assisterad befruktning.

När det gäller ett lesbiskt par.

Som gjort befruktningen i Köpenhamn.

Vilket innebär att jag inte kan tillämpa någon lag eller rutin för att fastställa ett sk Föräldraskap (som är jämförbart med faderskap) eftersom det inte gäller när det handlar om assisterad befruktning utomlands.

Utan jag måste alltså fastställa faderskapet.

På en okänd donator.

Vilket jag inte kan göra - det säger ju sig själv.

Så antagligen måste domstolen ta och fastställa att det inte finns någon känd fader.

Vilket kan ta tid.

Dessutom måste mammans partner genomgå en adoptionsprocess för att kunna få gemensam vårdnad om barnet.

Vilket kan ta tid.

Det hade varit mycket lättare för detta paret om de hade gjort den assisterade befruktningen i Sverige. Då hade partnern kunnat bekräfta föräldraskapet och direkt kunnat ansöka om gemensam vårdnad.

Synd att det inte är fler som är insatta i vad konsekvenserna blir när man tror att man ska ta genvägar.

Jag och mamma var ju ock kollade på Lars Noréns teater igår.

Innan teatern hade vi bestämt oss för att käka på Restaurang Davidshall. Men så igår fick jag en kommentar här på bloggen om att det hade varit oroväckande svart och stängt länge på restaurangen. Jag ringde dit och möttes av en telefonsvarare som sa att de hade haft en vattenläcka och bara hade öppet för lunch ca två veckor fram. När dessa två veckor började eller tog slut var det ingen som upplyste om. (Varför uppdaterar de inte sin hemsida med sådan information???)

Jag är lite ful och funderar på om det inte är så att de kanske istället mist sitt alkoholtillstånd eller liknande, för varför går det att ha öppet under lunchen men inte under kvällen?

Nåja, slutsats - där var stängt.

Så jag fick ringa till mamma och vi kom överens om att ses på Café Moccasin som ligger ut med Fersens väg. Mamma skulle sedan ringa mig när hon kom dit för att läsa upp menyn för mig så att hon kunde beställa till oss båda för att spara tid.

Jag landade i Malmö omkring 17:30 och eftersom teatern började vid 19 så tog jag en taxi. Jag kände att jag inte hade tid att ringa efter en (åker annars alltid med samma bolag - tryggt...särskilt när man känner ägaren *hehe*) så jag tog bara en i högen.

Jävla skit - jag blev blåst på 125:- för en resa mellan centralen och statsteatern. (Med tanke på att det kostar mig 110:- en lördag att åka från Västra Hamnen till Möllevångstorget vilket nästan är en dubbelt så lång resa.)

Skit i samma. Väl på caféet käkade mamma och jag en broccolipaj med en jättefräsch sallad och en klick keso. Pajen var något för länge körd i ugnen - men 1000 ggr hellre det än en microungsvärmd paj. Till det givetvis ett glas rött.

Föreställningen tyckte både jag och mamma om. Visst var det ångest, men samtidigt var det även många skratt eftersom man kände igen sig i de arbsurda situationer som uppstod.

Det bästa var i pjäsen "Distans" som handlade om två par som på semestern hyrt en stuga tillsammans. Inget av paret har kommit i håg att ta med sig en kamera och efter en stunds solande på terassen börjar de bråka sinsemellan. Akten slutar med att en person i det ena paret demonstrativt tar på sig ett par solbrillor och hennes partner lägger en t-shirt över huvudet, varvid mannen i det andra paret säger:

"Nu skulle man haft en kamera".

Jag tyckte att det var så j-vla klockrent.

För bättre recension kolla här