Brukar ibland läsa Margret Atladottír´s blogg om Malmö.Kan man föresten ha coolare namn? Den 15:e skrev hon nedanstående rader som jag idag tycker passar utmärkt!Meddelande till min ångest:Välkommen! Men sätt dig längst bak i bussen. Tack på förhand

Jag läste denna berättelse i tidningen en gång och har inte kunnat släppa den sen dess. Människans övertro på det tragiska förorsakar som vanligt livets grymmaste misstag. Särskilt i kärlek leder vår överkänslighet oss ständigt till samma misstag – att genast acceptera ett nej som ett nej! Att ständigt se ögonblickets tillfälliga nederlag – som livets eviga.Kärleksbrevet från ParisFör över femtio år sedan träffade en ung flicka i Paris en ung man från Italien. De såg varann, log mot varann och redan vid första leendet visste de båda att något sällsynt hade hänt. De visste att de älskade varandra och fastän att de var mycket unga – eller kanske just därför – visste de och vågade erkänna att de båda drabbats av kärlek. Deras tid tillsammans var utmätt. Den unge mannen skulle bara stanna i Paris en kort period för sitt arbetes skull. Utmätt tid har ibland en märklig effekt på kärlek. Den tvingar människor att fatta beslut de annars aldrig skulle orka fatta. Den utmätta tiden verkade positivt för den unga franska flickan och den unge italienske mannen som älskade varandra. De insåg att något mycket märkligt hade hänt dem. De var också så kloka att de insåg att den nåd livet just begåvat dem med kanske aldrig skulle ske igen. Därför insåg de att trotts avståndet som låg mellan deras länder, traditioner och familjer så skulle de se till att vara tillsammans för resten av livet. De bestämde att flickan skulle flytta med honom hem till Italien, där de skulle förlova sig och gifta sig. Han skrev hem till sin familj och tiden närmade sig för hans avresa. Ja, han skulle först resa ensam till Italien och arrangera allt för den blivande brudens ankomst. En solig sommardag följde hon honom till tåget i Paris. På den tiden var en tågresa mellan Paris och Italien en stor händelse. Och för två som älskar varandra kan varje timme utan den andre vara en plåga. Därför stod de sorgsna och allvarliga på perongen denna sommardag för så länge sen. Den unge mannen från Italien omfamnade henne en sista gång och förklarade än en gång att genast han kommit fram skulle han skicka hennes tågbiljett. De hade redan bestämt datum för hennes avresa. Han torkade hennes tårar och tröstade henne och sa att hon inte skulle vara ledsen. Veckorna skulle gå så fort och sedan skulle han stå där på perrongen i Italien och vänta på henne. Och efter det skulle ingenting mera någonsin skilja dem åt. Men livet, stoltheten och vår övertro på det tragiska ville annorlunda. Den unga förälskade flickan satt hemma i sin lägenhet i Paris och väntade på brevbäraren och posten. Veckorna gick, månaderna gick. Sommaren övergick i höst – hösten övergick i vinter och tillslut var tragedin ett faktum. Inget brev kom från Italien. Inga tågbiljetter, inga meddelanden, inga livstecken över huvudtaget. Det finns två slags kvinnor i kärlek. De som bara älskar en gång – och de som kan trösta sig. Den franska unga flickan tillhörde den trogna och den stolta sorten som bara älskar en gång. Hon beslöt att glömma sin kärlek och att aldrig älska mer. Hon hade visserligen fått möta kärleken – men den hade inte hållit. Hon vände sin besvikelse inåt och utbildade sig till sjuksköterska och levde resten av sitt liv för sitt yrke. Hennes hjärta och känslor var stängda för evigt. Hon såg aldrig åt en annan man och hon drömde inte om att förödmjuka sig och kontakta honom som svikit så grymt när hennes kärlek hade varit som starkast. Medan ett världskrig rasade underhöll hon sin sorg och besvikelse och bodde kvar i sin oansenliga lägenhet. Först efter drygt femtio år tyckte hon att hon hade sparat ihop tillräckligt för att byta lägenhet inför den annalkande ålderdomen. När flyttkarlarna kom och rev ut hallens alla mattor, ropade de på den grånade damen. Under hallens alla olika lager av nyinlagda mattorlåg längst ner ett bleknat och gulnat brev med italienska frimärken på. Det var poststämplat för över femtio år sedan och innehöll en enkel tågbiljett till från Paris till Italien. Brevet var skrivet med bläckpenna och började: - Min älskade….Min evigt älskade….Jag räknar dagarna…Jag räknar timmarna… Jag tillhör definitivt de kvinnor som kan trösta sig...

En låt av REM som blir krånglig om man ska sjunga karaoke till...ni förstår om ni ser videon.Everybody hurts

Läste en jättefin text på Pias blogg som jag bara måste lägga ut på min också. Du ska tro att Du är något.Du ska tro att Du är lika god som alla andra och att alla andra lika god som Du.Du ska tro att Du ät lika klok som alla andra, ibland klokare.Du ska veta att Du är lika bra som andra. Om Du vet att Du gör Ditt bästa kan Du uppskatta dem som är bättre.Ibland vet Du mer än andra.Du är inte förmer än andra men Du är enastående som alla andra.Du duger till mycket.Skratta åt Dig själv och åt Din värld. Det gör dig fri. Du ska tro att Du kan lära andra en hel del och lära av dem.Varför? För att Du är något , en som behövs.

Gjorde ett minde vetenskapligt "yrkes-test" på Expressens sida. Fick tipset från Maries blogg. Tydligen skulle jag passa som:Psykolog Du har stort tålamod, god lyssnarförmåga och bra personkännedom.Hmm....funderar på att skicka iväg resultatet till min chef.

Nu är det bara en vecka kvar sen är jag i Prag!

Idag vill jag helst bara gräva mig en djup grop och gå i ide. Jag skulle kunnat summerat gårkvällen med att jag hade en jättetrevlig kväll. Om det inte hade varit för att jag är en enorm klantskalle!Kvällen började väldigt bra.Jag och "J" var på "Spacelab" på Vinylbaren, det var dessutom nypremiär på klubben så Alexander (från gamla synthbandet S.P.O.C.K bjöd på geléhallon.Vi lyssnade på bra synth/80-talsmusik och spelade backgamon. Jag förlorade med 3-1 så mitt "straff" blev att bjuda på en drink på nästa ställe.Vi gick vidare till "Karib Creol" där vi trodde att "Johannorna" skulle spela, men tyvärr stod där en snubbe i dj-båset som inte alls spelade lika bra musik som de. 150:- fattigare gick vi sedan till gamla "Zams bar" som nu mer heter Plocke-Pinn.Åååå om vi bara hde gått hem istället.Nu visade det sig att det samma kväll varit invigningsfest på "Plocke-pinn" och därför kostade öl resp vin inte mer än 30:-. Några glas vin senare får Jossan syn på en gammal killkompis så hon skuttar i väg dit och pratar med honom. Efter nå´t glas vin till får Jossan dessutom syn på "Musikern" och skuttar iväg till honom. Jossan glömmer helt bort sin "date" som blir sur och går hem när Jossan får en puss på kinden av "Musikern". Jossan har nu lite dagen-efter-ångest. Känner dessutom att hon håller på att utveckla en liten crush för "Musikern". Inte alls bra eftersom det absolut inte kommer att leda någonvart. Ååååh varför är det alltid slackers med noll-framtidsutsikter som får mitt hjärta att slå ett extra slag? Varför inte istället en snäll och trevlig två barns far?