Så då var det äntligen dags att åka iväg till Italien!

Tog båten över till Tyskland och träffade där en arbetskamrat. Berättade för denne att vi skulle ta biltåget från Berlin och kråmade mig över hur löjligt bekvämt och praktiskt det är.

Scwotz säger det så är man framme….tåget går klockan 18:15 och så vaknar man upp i Verona klockan 09:00 nästa morgon – kan det gå enklare?

Visst…..men inte så länge man tillhör min familj

Mamma hade glömt att ta med sig adressen till tågstationen i Wannsee där vi skulle köra på bilen. Äsch, tänkte vi…inte kan det väl vara så svårt att hitta dit. Vi har ju två GPS maskiner, så det är väl bara till att knappa in ”Wannsee”.

I helvete heller.

Vi körde rakt in i miljonstaden Berlin och irrade omkring där i ca två timmar…..väg arbeten, GPS maskiner som visar åt olika håll, bensinstationsbiträden som visar åt ett tredje håll.

När klockan var 17:55 och vi kört 10 mil inne i Berlin och ännu inte hittat den satans tågstationen bestämde vi oss för att ge upp och istället köra de 126 milen ner till Italien.

Vi satte oss på McDonalds och tog var sin burgare för att tröstäta lite.

Pappa och jag kom fram till slutsatsen att det inte skulle firas någon ”Mors Dag” på söndag. 

Efter att vi sedan kört 30 mil började vi att leta efter ett hotell på den tyska landsbygden. Jag fick känslan av att jag hade hamnat i en dålig re-make av ”Texas Chainsaw masacer” och fick för mig att byborna skulle försöka att slå ihjäl oss ifall vi steg av bilen.

Vid 22 tiden hittade vi så äntligen ett hotell i den lilla hålan Schleizer Drejeck (öst öst öst!!)

Åt äcklig mat…tomat o mozzarellatoast som de av någon underlig anledning hade doppat i mjölk, så brödet var totalt uppblött, men drack en supergod öl.

Jag hade dock inte vidare lätt för att somna på natten, stenhård säng och två snarkande föräldrar i samma rum.

Dagens bästa: De höga förväntningarna vi hade på resan

Dagens sämsta: Att vi missade tåget