Kom just på vad som är fel.

Varför jag har varit grinig de senaste dagarna.

Jag har ju inte gått i klädaffärer och/eller shoppat på jättelänge!

Inte konstigt att man blir snarstucken.

Åhh...vill köpa ett par svarta stövlar och ett par stövletter, ett par smala jeans och ett par vida byxor med hög midja á la -70 tal.

Monki och H&M - here I come!

(hrmm...när jag läser igenom inlägget känns det nästan som lite shopoholic-beteende...eller?)

Jag tror att det är den kommande hösten som gör att jag inte hittar någon drivkraft till att blogga.

Det regnar och är mulet....jobb är jobb och jag måste lära mig att lägga tillbaka människors ansvar i deras eget knä när det landar i mitt. Men har man jobbat inom serviceyrket en längre tid så är det lätt att säga "I´ll fix, No Problem!" i stället för att ta ett steg tillbaka och titta efter vems ansvaret är.

Min vilja att hjälpa andra är nog det som är mitt största problem på jobb.

Dessutom är folk som sagt inte sena med att försöka att lägga över ansvaret för deras situation på mig.

1. det är inte mitt fel att du har skaffat barn med fel man

2. det är inte mitt fel att du och din fd inte kan prata normalt med varandra

3. nej, det är inte mitt fel att ditt barn har rymt och det är inte mitt jobb att plocka hem honom/henne.

4. det är inte mitt fel att du har knarkat/supit bort ditt liv - det finns de som haft det mycket värre än du men ändå inte börjat missbruka eller se sig som offer resten av sitt liv.

AAAUUUGGGHHH

Oj, nu kom en annan kollega förbi och undrar vad som händer. Hon sitter lite längre ner i korridoren och säger att hon brukar höra mig säga  "Nä, nu jävlar..." i mellanåt. Men även hon tyckte att det var underhållande och stördes inte av det.

Jag måste nog börja arbeta med stängd dörr.