Såja, nu har jag skickat in min ansökan på jobbet som jag vikarierar på. Kändes lite konstigt. Kommer att kännas ännu konstigare att gå på anställningsintervjun. Nu förutsätter jag att jag kommer att komma vidare till intervjun, konstigt (igen!) vore det ju annars...Ännu konstigare kommer det att kännas i fall jag inte får jobbet, utan får gå när mitt vikariat går ut om två månader. Då undrar man ju ifall man inte har gjort ett bra jobb. Visst, det kan fluffa in någon med både bättre utbildning och erfarenhet än jag, men jag har faktiskt varit här (då) i fyra månader och jobbat. Jag "kan" jobbet och är insatt, har arbetat upp ett nätverk av kontakter inom socialtjänsten, skolan och öppenvården. Det måste ju tala för min fördel?Nåja, nu gäller det bara att vänta och se.

Tänkte spinna vidare lite på det som jag skrev senast angående ouppmärksamma lärare. Jag läste en insändare i ttidningen "City" idag som träffade mig mitt i planeten. Rubriken var "Barn behöver kärlek och respekt - inte stämplar" och den handlade om förslaget att införa betyg redan från 6:e klass. Författaren skriver "Vad lär betyg barn egentligen? Jag lärde mig att jag var dum i huvudet".Precis så kände jag också!Jag hade sämre betyg än min bror och de flesta av mina klasskamrater. Jag hängde med på lektionerna, läste läxan och skolkade aldrig. Alltså tänkte jag att det måste vara hos mig som felet ligger. Jag började tro att jag verkligen var dum i huvudet och att jag inte kunde bättre. Jag gick ut gymnasiet med medelmåttiga betyg och hade absolut ingen tanke på att läsa vidare eftersom what good could come out of that? - jag var ju korkad...en dum blondin helt enkelt! Min mamma lyckades ändå förmå mig att läsa upp mina betyg 5 år senare. Jag skrev in mig på en folkhögskola och började motvilligt traggla matte och samhällskunskap igen. Ve om min förvåning när jag faktiskt mötte på lärare som både var förstående och inspirerande! Jag satte vart enda prov! Hade max 1 - 2 fel. Matten fick jag kämpa med men jag klarade till och med B-kursen.Och långsamt gick det upp för mig att jag faktiskt inte var dum i huvudet. Jag kunde ju lära mig! Tack vare uppmärksamma lärare som såg till varje elev och inte betraktade oss som idioter. Ett år senare hade jag läst upp mina betyg och fått det högsta omdömmet som gick att få. (I folkhögskolebetyg får man inte enskilda betyg per ämne utan man får ett sammantaget omdömme på hur "studiemotiverad" man är i en skala mellan 1 till 4.) Med nyvunnet självförtroende sökte jag in på socionomprogrammet och kom in på mitt första val. Inte illa pinkat av en dum blondin!