Läste en knäpp omröstning på Aftonbladet precis. "Ska handikappade tillåtas köpa sex?"Det som förvånar mig mest är att JA sidan leder överlägset. Alltså, vad är det för ett resonemang? Då kan vi lika gärna tillåta alla andra att oxå köpa sex eftersom man alltid kan hitta ett argument. "Han är för ful, för kort, för tjock, har konstiga sexuella böjelser osv"Ska man även dra alla handikappade öven en kam? Precis som om de inte kan fixa sex på "vanligt" sätt som alla andra människor. Och vad definieras som handikappad? Folk i rullstol? Psykiskt sjuka? Folk med en arm? Vem??Dessutom finns det speciellt utformade sexhjälpmedel, anpassade utifrån vilket funktionshinder man har, som man kan använda. Vem har egentligen bestämt att det är en rättighet att ha sex? Visst, jag skriver under på att det är något som varje människa borde få uppleva, men jag håller inte med om att det ska ske på bekostnad av någon annan. Fast vem vet, den lyckliga horan kanske trots allt existerar? Hon tar kanske till och med hand om ovanstående kategorier med glädje.

....något om skådespelerskan Johanna Sällström.Oerhört tragiskt att hon fick sluta sitt liv endast 32 år gammal och efterlämna en dotter på 5 år.Något som slog mig var att jag aldrig har sett den här människan le.Alla(nästan)hennes karaktärer hon spelade på film var ofta sargade själar. Jag undrar om det inte var så att Johanna valde just dessa roller eftersom de påminde om henne själv. Jag tror inte att hennes död var någon olyckshändelse eller någon naturlig död.Eller så är jag bara färgad av mitt yrke.

Känner mig fortfarande irriterad på "musikproducenten". Vem tror han att han är? Vem tror han egentligen att jag är? "Jag har inte haft tid att ringa"Come on! Det är nog den dummaste och mest lama ursäkten (läs lögnen) för att man inte har hört av sig.I våra tider när vi ständigt har tillgång till telefoner, mobiler, internet, möjlighet att skicka iväg ett sms på 5 sekunder så håller det inte längre att komma dragandes med att man inte haft tid.Man har inte haft lust, heter det. Varför kan inte folk helt enkelt bara vara ärliga? Min tid är faktiskt dyrbar och jag vill inte slösa den på någon som inte är intresserad.

Åhh...vad jag kommer att sakna våra ronder (på nuvarande jobb), nu när jag ska byta jobb.I morse rådde en allmänt syrlig stämning. Psykologen yttrade följande mening när vi diskuterade en patient och dennes familj:Jaha, de har bara ett barn, är det det enda de har åstadkommit?Vi brukar uppmuntra föräldrarna att vara mycket här på avdelningen, att sova över här de första dygnen etc. När vi diskuterade en patient vars föräldrar turats om att sova här i snart tre veckor utbrister läkaren:Va?! Är föräldrarna fortfarande här? Har de inget annat att göra? På något konstigt sätt låter det inte lika roligt när jag skriver ner det. Jag tror att man måste vara med och uppleva det själv för att kunna förstå det roliga. Det är ju meningen att vi ska vara professionella och allvarliga, men vi lyckas sällan.

Tydligen bemäktar sig "musikproducenten" att höra av sig.Jag skrev något syrligt till honom på MSN igår, om att det var dålig stil av honom att inte höra av sig.Nu säger han tydligen att det inte alls var han som satt vid datorn etc etc etc....och att han ber om förlåt ifall han har sårat mig. Han har varit så buizzy, typ.Ärligt talat, han kan ta sitt förlåt och köra upp det någonstanns där solen aldrig skiner! (fan vad härligt det är att ibland försvenska amerikanska uttryck!) Tror han verkligen att jag sitter o väntar på att han ska ringa?Klart att jag blir lack. Jag menar, mitt ego får ju en törn eftersom han inte kan fatta hur underbar jag är. Eller hur? It´s his loss!!!!!!

Har haft en alldeles trevlig kväll hemma hos mamma och pappa. Vi satt vid middagen, som jag lagade, (fyllda lövbiffar med prosciutto och vitlöksost)och pratade en hel del om musik och hur det var när de växte upp.Fick bla veta att ingen av de har provat knark. (värdefull information)Pappa var inte speciellt musikintresserad....lyssnade en del på Jazz & dixieland. Tyckte att Beatles var slyglar när de kom. Mamma hade däremot mer koll. Hon var en partyprinsessa precis som jag. (visste väl att det satt i generna!) Hon brukade springa gratis på en av Malmös första klubbar.....eftersom morfar tryckte upp affisherna till klubben för en billig peng så kunde hans dotter oxå gå dit gratis. Har nu glömt vad klubben hette...den låg i korsningen Amiralsgatan/Bergsgatan...bytte senare namn till Oscars. "Ja, alla var där" säger mamma. Antagligen vår tids KB, tänker jag. Cornelis Wreejswiik spelade där en gång berättar mamma....någon fick åka upp och hämta honom i Helsingborg...och han var dyngfull hela konserten. Och Mikael Wiehe kan mamma oxå berätta ett och annat om. Tydligen sprang han efter många flickor och mamma var en av dem som brukade gömma sig för honom. "Men jag har dansat med honom"....påpekar hon.Nåja, en kväll träffades tydligen mamma och pappa på just detta hak. Men det är en helt annan historia!

Följande utspelade sig precis på mitt "kontor":Arbetskamrat kommer in.Arbetskamraten beklagar sig över att det inte finns något att göra idag.Han berättar att han slutar sent men tänker hoppa över lunchen för att kunna gå lite tidigare. Säger att han är hungrig och att han är sugen på att gå ut och äta på restaurang ikväll. Jag fintar med att säga att det alltid är trevligt att gå på restaurang och att jag själv ska hem till mina föräldrar ikväll för att tanka lite kärlek.Arbetskamraten reser sig och går.Hrm...var det här ett försök till en date månne?

Jahapp, ny sysselsättning på BUP:Se om man kan lyfta kuratorn med en arm